mycket folk på bussen. Han sitter omringad av massa
människor som han så gärna vill hälsa på, och typ ingen
vill säga hej till honom eller klappa.
Och än värre, han är omgiven av mumsiga skor av alla
storlekar, färger och dofter. Det gör ont i mig att se hur
han sakta men säkert på sitt söta och inställsamma vis
skuffar sig närmare och närmare personen som sitter
bredvid och verkligen sniffar i luften efter dennes skor...
och jag måste ta tag i honom och sätta honom hos mig
igen.Lilla killen, det är inte lätt alla gånger!
Det är tur att han inte har vett nog att ge upp hoppet,
han blir lika glad varje gång vi ska åka buss ändå!
